Bodarna då och nu

Häst utgjorde dåtidens traktor och mjölkproducenter var ett antal kor från cirka 3 till 8 stycken. Mjölkning skedde för hand då maskinell sådan ännu ej förekom. Självhushållning innebar hönsgård, potatisland, grönsaksland, fruktträdgård och även getter. Även lin odlades i viss omfattning där handdukar och prydnadsdukar vävdes under vintertid efter att linet behandlats för sitt ändamål.

Kontant betalning måste undvikas så långt som möjligt då detta var en bristvara. Hönsägg utgjorde bytesobjekt i speceriaffär vad livsmedel beträffade. Nutida teknikens underverk saknades. Ett fåtal telefoner stod till förfogande och utnyttjades mot en viss betalning hos innehavarna. Dessa betjänades via en bemannad växel. Det fanns ungefär lika många radioapparater i byn. Dessa lånades när det fanns några intressanta sändningar. Jag kan bara minnas en bil i byn på den tiden. Den fanns tillgänglig hos vägmästare Olof Norberg. Man kunde få tillstånd för att köra bil relativt enkelt. Man besökte fjärdingsmannen och löste ett, helt enkelt.

Befintliga vattendrag uttnyttjades ofta som kraftkälla. I början av 1900-talet fanns ett sågverk, ”Lönn-fars sågverk”, beläget ovanför järnvägen. Ån eller bäcken som nyttjades som kraftkälla mynnade ut strax nedanför Djurforsen. Den nyttjades också för drift av  skvaltkvarnar. Någon större omfattning av tillverkningsindustri kan ej sägas ha förekommit, dock förtjänas omnämnas att man tillverkade taktegel. Det tillverkades i början av 1900-talet. Det var så kallat cementtegel, vilket kanske ej var så lyckat då nedläggning följde efter en viss tid. Det var för tungt enligt dåtida expertis.

I dagsläget kan man ej undvika att jämföra med 1930-talet och vad som hänt. Självhushållning har i stort sett upphört och i dagsläget handlar det om industriell storskalig verksamhet. Den stora förloraren i detta är miljön. Vad du inte kan åstadkomma med motorfordon verkar förbli ogjort. Exempelvis höets bärgning för vinterbehov startades under ”lådigen”, tidig vår, genom röjning av älvsbackarna. Bråte som samlats under vintern brändes, varpå rätt tidpunkt inväntades i och för ”harksloge”, det viss säga lie och harv tidiga sommarmorgnar. Småhö bärgades för vinterbehov, till kornas förtjusning. Älvbankarna, öppna parkområden och ”gökotta” förekom ofta under tidiga sommarmorgnar.

Efter harkslogen vidtog den övriga höslåttern med häst och slåttermaskin, någon vecka efter midsommar. Ur miljösynpunkt går ju dessa två tidsperioder ej att jämföra. 1930-talets skadeverkningar var i det närmaste obefintliga. Nämnas bör att vattnet i älven och bäckar var fullt användbart för kaffekokning. Miljöförstöring i stor skala uppstod då toalettstolen flyttades in i bostaden och då vi människor i stor omfattning började flytta matordningen till lokaler utanför hemmen.