Åkerängsta färjor
Text: Erik Forslund
Foto: Dan Forslund
I slutet av 1800-talet väcktes idéer om färjor för att på ett rationellt sätt få överfart av Västerdalälven. Behovet hade säkerligen funnits mycket lång tid, men teknik saknats. Bland annat järnhantering och virkesframtagning hade moderniserats. Det så kallade storskiftet medförde ägande av skog på vitt skilda delar inom Gagnefs socken, liksom fäbodliv och ett splittrat jordägande medförde att älven måste överfaras i allt större omfattning.
Oklart när färjan togs i bruk
1876 fattades beslut om byggande av pråm ”i likhet med Helsingsta färja” och anslogs kronor 150. Någon exakt tidpunkt då färjan togs i bruk finns ej noterad, men tidpunkten torde vara runt 1880. Tiden fram till den 13:e maj 1901 finns inga regelbundet återkommande protokoll noterade. Från och med denna tidpunkt finns regelbundet återkommande möten protokollförda till och med 22:a april 1929. Då beslöts att alla kontanta medel skulle förvaras i bank under namn av Åkerängsta Färjlag. Från och med denna tidpunkt övertogs ägandet och ansvaret för färjan vägdistriktet. år 1901 fanns en roddbåt tillgänglig vid färjestället och beslöts vid sammanträde den 22:a juli 1906 att ytterligare en roddbåt skulle anskaffas, varvid medel fick lånas ur reparationskassan. Antalet roddbåtar utökades successivt.
Säsongsarbete
Färjkarl anställdes säsongsvis, det vill säga från islossning om våren tills älven frös till på senhösten och hållbar is möjliggjorde överfart. Färjkarlens lön bestämdes i uppgjort kontrakt, där lönen fastställdes liksom färjkarlens åligganden. I protokoll daterat den 5 april fastställdes att färjkarlens lön skulle höjas med ”en kappe havre å en kappe råg eller 75 öre för jordbrukare å att färjkarlen skulle vara skyldig tillträda platsen den 24 april, å den tid han vore där förut skulle han uppbära half avgift, 1 öre person, 5 öre per lass”.
Taxor
Exempel på taxa för överfart, beslutat vid sammanträde den 5:e januari 1919: För utomstående lös person: 5 öre. För utomstående, cykel: 5 öre. Ridande: 10 öre. Häst med åkdon, 1 person: 15 öre. Hvarje annan åkande: 5 öre. Motorcykel, 1 person: 25 öre. Automobil, 1 person: 100 öre. För delägare i färjelaget tillämpades ingen taxa, något beslut om sådant finns ej protokollfört.
Ny pråm
1922 inköptes ny pråm av plåt vid auktion i Forshuvud. Mellstabrons tillkomst gjorde färjan där överflödig. Pråmen kördes med häst till åkerängsta och inga missöden finns noterade.
En till färja
Efter andra världskrigets slut försågs färjan vid Åkerängsta med motor, vilket underlättade överfarten och gjorde den snabbare. Ytterligare ett färjeställe inrättades inom Bodarna, strax nedanför Djurforsen. Där placerades den utbytta färjan vid Åkerängsta och besörjde överfart i mindre omfattning mellan Bodarna och Svedjan. Ingen bemanning fanns där, varför man var beroende av att färjan var på rätt sida älven.
Ännu ett färjställe
Med all säkerhet drevs den första färjan vid Åkerängsta med åror. Detta dokumenterades med att ett par åror donerats till Gagnefs Minnesstuga i samband med Vägstyrelsens övertagande av färjan 1929. Ett ytterligare färjeställe har troligtvis funnits söder om älvarnas förening (cirka 1,5 kilometer). Där finns en nerfart inritad på karta, och troligtvis drevs färjan med åror.
En stuga kommer till
I ett protokoll, daterat 14:e april 1873, beslutas att pengar som Flottbolaget lämnat skall användas till ”större färdkoster av den beskaffenheten att både kreatur och åkdon kan obehindrat begagnas”. Vidare beslutas att en färjestuga skall uppföras vid färjestället. Bodarna byamän samt övriga, som har jord på ömse sidor av älven, skall uppföra stugan. Mjelgen, Näset, Djurås samt del av Gröntuv och Skogen skall deltaga.
Ersättning för timmer
Under dessa år som färjetrafik pågick vid Åkerängsta utgick viss ersättning från flottföreningen för olägenheter som åsamkats av timmer i älven. Även viss ersättning erhölls från Stora Kopparberg för olägenhet vid uppdämning vid Forshuvud kraftstation. Färjetrafiken vid Åkerängsta upprätthölls till 1960, då nya bron invigdes och en epok i älvens historia gick ur tiden.
Folk, kreatur och fordon i älven
Under åren har en del tillbud förekommit. I början av 1930-talet gick en lastbil genom isen vid jultiden. Bilen bärgades med hjälp av dykare och bärgningsarbetet följdes av massor av åskådare. Vid ett senare tillfälle gick en virkeslastad bil ner i älven. Föraren och passagerare med son fick simma i land. Åkdon förspända häst har vid tillfällen hamnat i älven. En häst förspänd åktrilla och vidhängande slåttermaskin backade vid ett tillfälle ner i älven varvid hästen drunknade. Vid ett annat tillfälle skenade en häst utför nedfarten på norra sidan. Hästen sprang rakt ut och drunknade, föraren räddade sig och simmade i land.
En dödsolycka
Endast ett missöde med dödlig utgång för en människa har vi lyckats dokumentera. Det inträffade i början av 1950-talet, då påfarten försetts med bommar som höjdes då påfarten tilläts. En åktrilla lastad med mjölsäckar var på väg nerför backen på norra sidan av älven då bukjorden i hästens seldon brast, varvid hela lasset kom på hästens bakben. Hästen skenade rakt genom bommarna och ut i älven. Hästen räddades, men körkarlen omkom. Det är ej fastställt om han träffades av stoppbommen och skadades till döds eller om drunkning föreligger.
Färgstarka färjkarlar
Färjkarlarna, som under årens lopp betjänat färjestället, vore värda ett eget kapitel. Många episoder skulle förtjäna att räddas till eftervärlden. Här är en:
Det inträffade sommartid under 1950-talet. älven var full av timmer och färjan bemannad med två färjkarlar. För att få undan timmer framför färjan vid överfart satte man ner en kraftig träspak framför färjan, och hängande i spaken kunde timret baxas åt sidan. Den ena färjkarlen (Erks Viktor) baxade timmer och hans kollega (Finn Oskar) reglerade farten vid motorn. Erks Viktor blev för lätt där han hängde över spaken, trycket mot timret för kraftigt, och Viktor for i en båge genom luften och hamnade i vattnet framför färjan. Finn Oskar stannade pråmen och drog upp Viktor ur vattnet med båthake. Allmän åsikt var att något unikt inträffat, då detta var enda gången som Finn Oskar sågs skratta och ingen hade någonsin sett Erks Viktor bada.